Min praktiska teori – filosofi – syn på lärandet

För en tid sedan läste jag en bok som har satt djupa spår i mig som person men också hur jag agerar som såväl förälder som pedagog. Boken Mindset – du blir vad du tänker (2015) skriven av Carol S Dweck har öppnat ett helt nytt tankesätt hos mig. Hon talar om ett statiskt kontra ett dynamiskt mindset och hur det påverkar oss som människor. Hon diskuterar begreppet framgång ur ett mycket intressant perspektiv. Handlar framgång om att lära sig något eller att bevisa att man är smart? Och vad förmedlar jag till mina elever? I mitt klassrum har vi mycket högt i tak och vi premierar ”felaktiga” svar då det är då man lär sig som mest. Det är ett tillåtande klimat där alla vill och vågar säga sin mening men det var inte så från dag ett utan vi har arbetat mycket med värdegrunden, värderingsövningar och oändligt med samarbetsövningar för att uppnå detta. Jag brinner för relationell pedagogik och jag tror att mina elever lär sig mer om vi har en trygg relation där de känner att jag bryr mig, ser dem och verkligen vill att de ska lyckas. För att ge en inblick i min vardag så tar jag alltid i hand med barnen varje morgon eller första lektionen som jag har dem. Detta gör jag för att se varje elev och man känner så mycket genom ett handslag. Jag får en uppfattning om dagens status på en mikrosekund och jag kan byta några ord med var och en på ett naturligt sätt.

Jag arbetar också enligt de fem nyckelstrategierna i den formativa bedömningen, vilket innebär att jag synliggör lärandet, tydliggör målen, ger framåtsyftande feedback, aktiverar eleverna som lärarresurser för varandra och sist men inte minst strävar jag efter att få eleven att äga sitt eget lärande och bli medveten om hur hen lär sig och ta eget ansvar för ett fortsatt lärande. Rent konkret innebär det att jag exempelvis arbetar aktivt med pedagogiska planeringar som är elevanpassade som vi inte bara behandlar i början och slutet av ett arbetsområde utan ibland till och med efter varje lektion, vilket tydliggör målen och synliggör deras lärande och de blir medvetna om sin egen utveckling.

Min praktiska teori påverkas bland annat genom läsning och jag nämnde inledningsvis hur Dweck (2015) och hennes bok har satt djupa avtryck hos mig. Nu ska jag förklara närmare vad jag menar kopplat till min praktiska teori. Hon talar om hur många pedagoger idag, berömmer elevers talang och intelligens genom exempelvis säga: ”Vad snabbt du lärde dig! Du är så smart!” Hur kan detta tolkas? Dweck menar att den typen av beröm gör att barnet tänker om jag inte lär mig snabbt så är jag inte smart… Detta innebär att det blir ett större prestationskrav inför nästa uppgift. Tanken av att inte klara den lika snabbt och därför inte uppfattas lika smart. Gör det att barnet väljer att göra ”enklare” saker som hen garanterat klarar av snabbt och behåller statusen smart? Om du säger: ”Titta på den där teckningen. Martha, är han nästa Picasso, eller vad?” Hur kan barnet uppfatta detta? Vidare anför Dweck att barnet blir såklart glad för stunden men att tankarna går mot jag borde inte försöka rita något svårare för då är jag inte Picasso. Att överglänsa en bild som likställs med Picassos verk känns ju knappast möjligt så bäst vore kanske att inte rita mer eftersom jag aldrig kommer att kunna bibehålla denna kvalitét. Dessa berömsituationer är direkt knutna till intelligens och talang och Dweck menar att denna typ av återkoppling är statisk och missgynnar barn i längden. Hon anför att berömma barns intelligens och talang skadar deras motivation och deras prestationer. Barn älskar beröm men denna typ av beröm ger dem bara ett lyft för ögonblicket. Men så stöter de på ett hinder och då går självkänslan upp i rök och motivationen når botten. Som hon skriver: ”Om framgång betyder att de är smarta så betyder misslyckanden att de är dumma.” (s.20). Jag tror tyvärr att alldeles för många barn och även vuxna har denna syn på framgång, vilket leder till att alltför många tror att de är dumma. När jag tänker tillbaka på min egen skolgång så genomsyrades tyvärr återkopplingen av denna karaktär och jag förväntades av samtliga mina lärare att hålla en viss nivå eller i vart fall så kändes det så. Jag satte stora prestationskrav på mig själv och kan nu efter att ha läst denna bok känna igen mig i alltför många situationer och hur jag valt att göra ”enklare” saker som jag vet att jag klarar av att göra med bravur och behålla mig status som smart istället för att gå mot svårare utmaningar som jag kanske inte behärskar alls eller lika snabbt. Som Dweck skriver i boken så är det de barn som får beröm för sin intelligens snarare än sina ansträngningar som sakta utvecklar en motvilja mot svåra utmaningar. Med detta sagt så älskar jag utmaningar idag och har gjort egentligen sedan jag slutade högstadiet. Det hände något med min självkänsla och självinsikt när jag flyttade 30 mil hemifrån för att göra gymnasiet på annan ort. Jag växte upp och fick helt andra värderingar och idag vågar jag misslyckas utan att oroa mig för vad andra ska tänka. Såklart finns det dagar där man inte är lika självsäker, och tankar kring vad andra ska tycka uppstår, men på det stora hela så vet jag nu vad som är det viktiga. Nämligen vad jag tycker och att jag lär mig genom mina misslyckanden. Självinsikt handlar om att se sina egna tillgångar och begränsningar. Dweck menar absolut inte att vi ska sluta berömma våra barn utan bara sluta berömma dem för deras intelligens och talang utan snarare över att de har ansträngt sig. Vi kan berömma dem hur mycket vi vill för deras utvecklingsinriktade framsteg, sådant som de uppnår genom övning, studier, envishet och bra strategier. Och vi kan fråga om deras arbete på ett sätt som visar att vi beundrar deras ansträngningar och val. Berömmet bör ha en dynamisk vinkling och innefattas av barnets ansträngning. Exempelvis: ”Jag ser att du verkligen har ansträngt dig och det syns i ditt fina resultat på provet”. Detta är en stor del av min praktiska teori som är formad dels av personliga erfarenheter, förmedlade kunskaper och värderingar.

Min syn på lärandet har främst en sociokulturell karaktär då jag tror att man utvecklas i sociala sammanhang och att man kan lära av varandra oavsett om man nödvändigtvis är där rent neurologiskt mognadsmässigt. Detta tar sig i uttryck i mitt klassrum på flera sätt och jag ska bara beskriva några. Vi sitter alltid placerade i ett U eller i öar för att främja samtalet mellan eleverna. De ska inte vara riktade mot mig för att jag sitter inne på de ”rätta” svaren utan de ska tillsammans diskutera och vända och vrida på saker för att lära sig. Jag arbetar mycket med öppna frågor och ställningstagande där det inte finns ”ett rätt svar” utan många rätta svar eller lösningar. Eleverna arbetar tillsammans om det är matematik eller svenska spelar ingen roll utan jag skapar förutsättningar för par- eller grupparbeten. Kamrathjälp är ett ledord hos mig och en oskriven regel är ”see three before me”. Det innebär att de ska be tre kamrater om hjälp innan de frågar mig. Särskilt i matematiken är detta en guldgruva. Elever behöver inte sitta flera minuter och vänta på hjälp och jag kan lägga extra tid på mindre grupper eller vissa individer. Dessutom växer de mycket av att kunna hjälpa till och det är först när de kan begripligt förklara för någon annan som de verkligen har lärt sig. Jag använder ofta elevexempel för att tydliggöra och särskilt i matematematiken drar jag nytta av elevers olika sätt att lösa uppgifter för att eleverna ska lära av varandra.

Oavsett hur vår praktiska teori ser ut så har vi till syvende sist ett uppdrag att följa och det är alla styrdokument och framförallt läroplanen som talar tydligt om vad vi ska göra. I Läroplan för grundskolan, förskoleklassen och fritidshemmet (2011) står det att man ska utveckla och stötta alla elever oavsett behov och förutsättningar. Min praktiska teori består av att alla ska lyckas utifrån alla de perspektiv jag nämnt ovan och man ska ha höga men rimliga förväntningar på ALLA. Alla elever tar sig inte till målet på samma sätt utan vägen dit ser olika ut och det är min uppgift att ge barnen rätt förutsättningar för att lyckas. Jag tänker på en bild som jag såg för många år sedan där professorn sa åt några olika djur (apa, elefant, guldfisk minns inte fler djur) att klättra upp för ett träd. Den uppgiften var enkel för exempelvis apan men helt omöjlig för guldfisken. Denna bild sitter i mitt huvud när jag planerar ett nytt arbetsområde och mitt mål är att ingen ska behöva känna sig som guldfisken i bilden beskriven ovan.

Avslutningsvis vill jag knyta ihop säcken med att säga att jag ständigt strävar efter att skapa elevaktiva uppgifter. Där kommer mitt brinnande intresse för digitala verktyg in. Jag upplever en större elevaktivitet när de digitala verktygen är integrerade. Eleverna blir mer motiverade och känner lust inför lärandet och när de får publicera deras alster på nätet blir de också helt plötsligt mycket mer noggranna då de har en ”riktig” publik. Win win! Som ledare, som lärare, som förälder och som person har jag två ledord som beskriver mig: RAM OCH KRAM